Salam new! I’ndemin allechihu? (Hej! Hur mår ni?)

 

Tänk dig att du går in på en restaurang, hälsar lite artigt på de som sitter runt omkring och slår dig ner med dina kollegor för att beställa middag efter en dag på jobbet. Plötsligt ropar gänget vid bordet bredvid att ni ska komma och sätta er med dem och håller fram maten de äter med händerna för att ni ska smaka. I Sverige känns det som en otänkbarhet men igår kväll när det hände oss tänkte vi: ”äh, vi kör!”. Så kom det sig att vi delade middagsbord med tre etiopiska medelklasskillar i ungefär vår ålder, som visade sig vara väldigt trevliga och riktigt duktiga på engelska. De ville gärna berätta för oss om sitt land medan vi åt tillsammans. Innan middagen var över hade vi dessutom blivit medbjudna till diverse restauranger, barer och butiker samt hembjudna till en av killarna för påskfirande. Efter att ha ätit klart och fått lite te-shoppingtips i butiken våningen under restaurangen skildes vi åt, men inte innan vi bytt nummer och utbytt avskedsfraser både på engelska och amhariska. Om vi gästar Eyob och hans kompisar i påsk eller inte får vi väl se, men vi kan definitivt tänka oss trevligt restaurangsällskap igen framöver.

 

Även gårdagens lunch levererade: Derege (vår chaufför) körde oss till den lite lyxigare, traditionella restaurangen Totot, där vi välkomnades av en nästintill kvävande men ganska spännande rök från rostade kaffebönor och kol. Interiören bestod av ett hyddliknande halmtak, låga stolar och bord i vackert snidat trä, många mattor på golvet och stämningsfull, dämpad belysning. På inrådan av en vän till Johan beställde vi alla varsin Chkna tibs (”med lite peppar, tack”) och in kom tre gjutjärnsgrytor med en kokande röra med kött, tomat, lök, grön chili, rosmarin och diverse oidentifierade kryddor. Under grytorna fanns ett utrymme där det låg glödande kol för att hålla grytan kokande under hela måltiden. Till grytan serverades injera och bröd så vi fick verkligen träning i vår handteknik. Kladdigt blev det, men gott var det trots att det var väldigt starkt med tanke på våra framförda önskemål.

 

Idag hade vi tänkt fortsätta att läsa på om ett av delprojekten med LRT (Light Rail Transit), men när den indiska konsulten Pujari erbjöd oss att följa med på ett platsbesök vid stadens södra tågdepå kunde vi såklart inte tacka nej. Hjälmar, västar och medhavda skyddsskor drogs snabbt på, och sedan bar det av till andra änden av staden. Medan Pujari diskuterade spår- och skarvvidd med en kinesisk entreprenör vandrade vi runt på området, som än så länge fortfarande är en byggarbetsplats. Trots att det var runt lunchtid var det ändå relativt många arbetare på plats, och många kom fram och ville hälsa och vara med på kort. Vi blev också själva föremål för fotografering vid några tillfällen; vi måste ha sett uppseendeväckande ut med våra gula västar och hjälmar. Själva förundrades vi till exempel över ballaststorleken som ska vara 20-40 mm, men som i själva verket kunde sträcka sig från en centimeter till tio centimeter. Mängden arbetare var också större än vad vi är vana vid, eftersom mycket av arbetet som i Sverige utförs av maskiner här görs för hand. Sysselsättning, hej! Innan vårt platsbesök var över blev vi även spontanguidade i ett hus som ska komma att tjäna som spårvägens enda kontrollplats för signal och tele. För guidningen stod en ung tjej som jobbar med målning på arbetsplatsen. Hon sprang fram till oss för att hälsa och släppte sedan inte taget förrän vi sett alla husets våningar och utsikten från toppen. Förutom att det var intressant att besöka arbetsplatsen var det härligt med det väldigt trevliga bemötandet.

 

 

Dehna hunu! (Hej då)

/Filippa, Carl, Johan och Julia